Maria Fries, förälder

Mattias-Fries1

I’m the luckiest boy in the world!

Vi läste om zoomen i slutet av sommaren 2011 på facebook i ett forum för föräldrar med barn som har Duchennes Muskeldystrofie (Duchenne är en progressiv muskelsjukdom som drabbar pojkar. Sjukdomen förstör alla muskler. Vid 8-10 års ålder slutar de att gå, i tidiga tonår kan de bara ta sig fram med elektrisk rullstol, vid 20 års ålder är de helt förlamade och de flesta dör kring 25. Det finns inget botemedel.)

Men, gå ut i skogen då?

En rullstol funkar bra att köra på asfalt, inne i stan, den är lätt att stuva in i bilen eller ta med på bussen. Men, gå ut i skogen då? Ta sig fram i snön? Här i Schweiz har vi underbara vandringsvägar i alperna. Ska vi aldrig kunna ta oss ut igen på sådana utflykter, frågade vi oss när Mattias började att bli svagare och inte orkade gå eller cykla trehjuling längre sträckor. Det började också bli svårt och tungt att att skjuta honom i hans trehjulingsvagn med stora offroadhjul som framtillsdess funkat bra i terräng och snö.

När vi läste om zoomen blev vi med en gång intresserade. Den HÄR maskinen skulle kunna underlätta det för oss alla, tänkte vi. Mattias såg zoomen i rörelse på Youtube och tyckte den verkade skitcool! Vi började undersöka möjligheterna att importera den. Lättare sagt än gjort! Efter flera samtal med myndigheter var det stopp. Ingen chans att ta in en zoom till Schweiz på den lagliga vägen.

Körglädje och Frihet

Under ett Sverigebesök i april 2012 fick Mattias tillfälle att provköra zoomen. Han strålade som en sol… Vilken körglädje!  Sån frihet för honom, tänkte jag för mig själv när jag såg honom ta sig fram på skogsvägen. Han kan själv bestämma i vilken fart han vill köra, om han vill svänga vänster eller höger. Det är ju så här det ska vara när man har ett handikapp, även om man bara är knappt 8 år gammal. Inte ska en förälder köra omkring med rullstolen och bestämma vilket håll det ska gå åt. Så då bestämde vi oss för att beställa en zoom! Sen i juli 2012 har vi zoomen här. Inte helt på laglig väg, men inte heller helt olagligt…

Vi som föräldrar ser zoomen som ett hjälpmedel för vår son. Ett väldigt roligt hjälpmedel för honom att kunna vara med oss när vi tar en promenad i skogen, när vi cyklar, när jag tar en joggingtur, när det ligger snö ute och det inte går att köra rullstol.

Mattias använder zoomen sällan på egen hand, men ibland kör han själv till en kompis. Vi har lite respekt för trafiken när han ska ta sig över gator och upp på trottoarer. Han klarar det – men blir han sedd??

När det har varit utflykter med skolklassen har han också använt zoomen. Första gången var alla barnen enormt intresserade och alla pojkar ville absolut testa den… Vi införde regeln att ingen, förutom Mattias, får sitta i den eller röra den. Under utflykten höll sig Mattias sist i ledet med avstånd till de andra. Vi vill inte det ska hända något.

Zoomen har gett Mattias en stor rörelsefrihet och oss föräldrar en lättnad och för oss alla glädje!

De flesta vi möter när vi är ute blir intresserade, en del stannar och frågar om zoomen. Mattias tycker inte om uppmärksamheten kring zoomen och hans person och drar sig ibland för att köra med den där det befinner sig folk.

Vi är nöjda med den, den har inte krånglat. Hittills har vi inte behövt göra något mer än att ladda batterierna. Vad vi tycker är lite svårt är att veta hur länge batterierna räcker. Det har hänt att vi gått iväg och helt plötsligt tar batterierna slut! Och blinkar det till så har man inte många meter att sig hem på. Det hade varit välkommet med en lösning som visade hur många kilometer till man kan köra.

Zoomen är en fantastisk uppfinning!

Jag förstår inte tekniken som ligger bakom, men min man har tittat på den och gillar den skarpt!
Vi tycker att den är ganska dyr, men ändå värd varje krona när vi ser hur lycklig Mattias är när han kan ta sig fram där han vill!